misshjarterdam

Jag var ungefär några äpplen höga, och var sådär mullig som små barn är vid den åldern när min Farmor kom in till mitt rum och satte sig ner på min sängkant där jag låg och läste

Pippi Långstrump för ja, tionde gången. Eller jag läste inte på riktigt, för jag kunde den utantill så det var bara för mig att titta på bilderna och komma ihåg vad den handlade om.

Jag sa till Farmor lite små vresigt så som småbarn kan få till sin röst på ibland, jag sa till henne att hon faktiskt kom in och störde, för jag läste Pippi Långstrump sa jag och lät vuxen tyckte jag då.

Men det jag inte visste var att just då skulle min Farmor berätta någonting som jag inte skulle tro att det var lagligt att få reda på när man var sådär liten och söt.

- Sofia, har du lust att lägga ifrån dig Pippiboken en liten stund bara, säger Farmor med en lugn och lite svag röst.

- Mm, kanske det svarade jag med en lite uppsnofsig röst.

- Du vet Pippi, hon har ju ingen Mamma, hon är ju där uppe och har vingar på sin rygg och sitter och tittar ner på Pippi när hon gör sina små hyss och så?

- Ja det är klart jag vet, men vad är det med det då?

- Jo att, din mamma var ju ute och åkte bil med din lillebror för några timmar sen, och när de skulle köra ut ifrån mataffären så kom det en långtradare och körde in i din mammas bil. Det var så att det var en sådan kraftig smäll, så din Mamma, och lillebror klarade inte den hårda smällen, så de fick vingar på sina ryggar och flög fort upp till himlen för att stanna där uppe.

- Farmor? Menar du att Mamma och Carl är i himlen och aldrig mer kommer tillbaka?

- Jo, jag visste inte hur jag skulle berätta detta för dig för att du ska förstå, men du ska veta att du ska få prata om det här och om du kollar upp mot himlen varje dag så kan du se Calle och din mamma där uppe, som tittar ner och vakar över dig. Dag som natt.

- Farmor, jag vill vara ifred. Jag vill ha min mamma här!

- Men lilla Sofia! Du är så liten och så ömtålig. Vill du sova hos mig i mitt rum nu i natt?

- Mm, snyftade jag med små hängande tårar under ögonen, men egentligen så hade jag inte riktigt förstått vad det var som hade hänt.

Jag sov hos Farmor den natten och på morgonen dagen efter så vaknade jag av att jag svettades som en gris och jag ropade efter Mamma, jag hade panik.

Farmor kom inrusande ifrån köket till sovrummet, hon tog mig upp i hennes famn och vaggade mig sakta.

Hon var bra på det, på att trösta barn med gråt i ögonen och panik i hjärtat.

Som ni kanske inte vet så hade jag inte någon Pappa heller. När jag och Lillebror hade kommit till världen så stack han iväg till någon ö i ingenstans och jag har aldrig hört någonting ifrån honom.

Sorgen av att jag inte hade någon kvar kunde jag knappt bearbeta när jag var så liten och inte visste alls mycket om döden. Men jag hade farmor som kunde trösta mig när tårarna bröt ut när jag saknade mamma och Calle.

Åren gick och jag hade kommit i tonåren, de åren jag är i just nu.

Men första gången jag verkligen förstod vad som hade hänt var när jag var tio år.

Sisådär fyra år efter olyckan.

Vi skulle hem och intervjua våra föräldrar och syskon, och Amanda och Felicia, mina bästa kompisar ville hem direkt och intervjua sin familj. Men jag då?, var jag ensammast i världen, vad skulle jag göra.

Alla i klassen gick iväg och där satt jag vid skolbänken, helt tom i blicken och glodde in i den vita, lika tomma väggen. Min Fröken Anna-Karin kom fram till mig och satte sig för att prata. Alla visste ju om vad som hade hänt mig när jag var liten så de förstod ju hur jag kunde känna och att sorgen kan komma så många år efter.

Anna-Karin sa att jag skulle gå hem och intervjua min Farmor och sen när jag packade ihop mina saker sa hon att jag kunde komma och prata med henne när som helst om jag kände att jag behövde tröst från någon.

Jag tackade och sen sprang hem till mitt.

Läxan struntade jag i, och det var då mitt liv började att förstöras.

Alla tror att det var för att jag kanske inte hade någon riktigt bra uppväxt, men jag har ju valt själv. Att sköta eller inte sköta skolan. Och jag valde att inte sköta skolan. Det har inte med att jag inte hade några föräldrar. Eller kanske en liten del, att jag kände mig utanför och udda. Att jag bodde med min Farmor och inte hade någon mer släkt eller familj som de andra barnen i skolan.

När jag fyllde mina tolv år och gick i sexan var min första fylla. Jag var på en fest med min då bästa kompis Michelle. Hon var sexton år, och jag tyckte det var coolt att umgås med henne.

Det var inget märkvärdigt med spriten som jag hade trott. Bara att det var så jävla skönt att få släppa loss på riktigt och försöka glömma allt genom att dricka sig full.

Jag och Michelle umgicks jämt, och jag åkte ofta till hennes skola och var där. J

ag skolkade ifrån min barnsliga skola, och Michelle brydde sig inte heller.

Hon var speciell tyckte jag, coolt speciell. Hon var den jag skulle vilja vara men ändå inte.

Jag tror aldrig att vi märkte att vi mådde dåligt av att umgås med varandra, men sen när jag skulle byta skola, då jag var tretton och Michelle skulle fylla sjutton så hände det något med Michelle som jag inte märkt innan.

Hon drog sig tillbaka, och hon hade verkligen konstiga tankar. Hennes armar såg konstiga ut, jag visste inte då att det var ärr efter rakblad som hon drog flera hårda drag vid handlederna för att få slut på sitt liv.

Jag frågade Michelle lite sådär tyst och försiktigt en dag, varför hon hade sår runt sina handleder, hon svarade mig att det skulle jag ta och skita i. Och från och med det klockslaget pratade inte vi med varandra.

Där kom det, den tiden jag visste skulle komma, där jag gick ensam till skolan, jag var ensam hela tiden.

Jag satt och grät och tyckte helt enkelt synd om mig själv.
Där satt jag ensam, och helt jävla övergiven.

Men det var tur att jag hade min Farmor, för kontakten med henne hade aldrig suddats ut och jag kunde när som helst få prata med henne.

Jag gick hem och satte mig i köket, det luktade nybakade bullar och jag slickade mig runt munnen!

- Farmor, jag vill inte ha det såhär längre!

- Hurdå menar du, sa farmor och gick ifrån bullbakandet.

- SÅHÄR, och pekade på mig själv, och jag berättar allting som hänt under åren, som jag hållt undan från henne.

- Sofia, jag vet att det måste vara svårt, men vi måste försöka klara av det här.

Det är nu du som tar tag i allting och rättar till allt.

Jag vet att du kanske inte kan få Michelle tillbaka. Men det ska du inte bry dig om,

det första du ska göra är att gå i skolan, läsa dina läxor och umgås med klasskompisarna.

Bygga om ditt liv igen, det lär ta en tid, men vi måste fixa det här nu.

Jag tog till mig det farmor sa till mig den dagen,

gick till skolan dagen efter, och det blev precis som hon sa : svårt i början.

Men sen flöt skolan på bra och jag fick vänner ju mer i skolan jag gick.

Äntligen kände jag hur det var att leva,

jag hade slösat bort hela mitt liv på strunt, mitt liv hade bara runnit iväg.

Nu har jag tagit tag i livet & jag ångrar att jag inte gjorde det tidigare.